Jag har ju som bekant för en del slutat blogga efter det att Thor och jag var någorlunda säkra och hemma i Sverige. Jag bröt min tystnad för en Aftonbladetartikel, då jag gick in i skyddat boende med Thor i maj månad. Det var en tuff tid efter det att vi flytt hem från Guatemala.Nu är det dax att ännu en gång uppdatera lite. Det är svårt att komma över att ens barn har förts bort. Spårlöst borta. Känslan attnågot mer ska hända kommer aldrig att lämna mig. "Nog" är det aldrig, tyvärr. Jag fann mycket kraft i att delta i arbetet för SBN, och gör det än. Jag känner i djupet av min själv en samhörighet och en syster- och broderskap med andra föräldrar i en situation där barn tagits. Det kan närmast beskrivas som att vara levande död när ens barn stulits utan spår. Det är vad man har framför sig, månader, kanske år av ovisshet och utan kontakt med det dyraste man har. För mig finns det ingen värre tanke än att Thor ska försvinna (igen), som förde flesta föräldrar, men för mig finns det också en påtaglig verklighet till en sådan händelse. Jag överlevde och fann mitt barn. Jag hoppas också att det finns hopp i min situation, i mitt berättande, i mina samtal med andra. Jag har lärt mig att om jag inte ger upp så försvinner inte hoppet om att först hitta Thor, och nu, att hitta andra barn. Om man hoppas så tror man, och som bekant så finns det alltid hopp när man tror. Efter underbara möten under sommaren var jag så pass stärkt och mitt modersband till Thor så pass läkt att jag kände mig redo att börja arbeta och försöka leva ett vanligt liv igen. Jag började som gymnasielärare på en skola i augusti. Som eleverna, var jag full av förväntan inför en ny spännande tid i mitt liv. Processen om vårdnad var igång även i Sverige och i det närmaste avslutad i USA i och med skilsmässan, som gick igenom i Los Angeles Superior Court den 13 juli. Från ingenstans dyker Andrew (mitt ex.) upp i Sverige. Efterlysningen i USA står ännu, men den gäller inte i Sverige. Andrew vill ha delad vårdnad men ha Thor boende hos sig. Det känns som om luften går ur mig. Hur kan detta fortgå, nu i ett tredje land? Jag känner mig tapper när jag återser Andrew i Stockholm tingsrätt i slutet av augusti. Aftonbladet är där och rapporterar som de gör om vad de tolkar. Jag är skärrad och lutar mig i trygga famnar tillbaka på en god jurist (Jessica Sandberg) och min goda vän Camilla och brottsofferstödet tingsrätten ger mig. Andrew verkar trängd och fortsätter sin klagosång om att han "räddade" Thor när han kidnappade vår då 15 månaders son till Guatemala. Jag är tydligen det ena med det andra samt en sannolik kidnappare, han anklagar mig för att vilja sticka till Frankrike med Thor. Tingsrätten utdömer ensam vårdnad för mig en vecka senare. Inget umgänge med Thor för Andrew medan en längre utredning av socialförvaltningen tar vid. Under denna vecka när vi väntar på beslut hinner Andrew blogga en hel del osanningar samt ge intervju till hans vän "Klartexten" som skriver mer lögner på sin blogg. Fredag den 4 september mailar Andrew alla mina ex-pojkvänner (till vilka jag själv inte har emailadresser längre) samt hela staben och cheferna på mitt nya jobb om hur jag är en alkoholist samt farlig för Thor mm. Trots allt detta, och med enormt stöd av SBN och Lina, kämpar jag för att lugna situationen för oss alla. Idag har jag bjudit in Andrew att Skypa med Thor, så att de kan ha ett första litet möte. Detta är oerhört jobbigt för mig. Jag minns hela tiden min svåraste dag i livet. Dagen då jag återsåg Thor efter nästa 2,5 månaders tystnad och inget spår efter honom. Det var en unken källarlokal i Antigua. Det var beväpnade vakter överallt. Andrew hade kastat ut en törstig och trött Thor som en docka på golvet och nu skulle "de se" om Thor kände igen mamma. Jag fick inte hålla mitt barn och tårar, frustration, ilska och rädsla stockade sig i halsen när jag sjöng ett par hackiga toner av "Bä, bä vita lamm". Thor tittade storögt på mamma. Jag kommer aldrig glömma detta. Men det är delvis det minnet som förmår mig att vara den större människan, den större föräldern nu. Jag är Thors mamma och jag är stark. Må allt ljus i världen skina på alla barn som tagits så att vi snart kan återförena dem med sina mammor och pappor. Min historia är en av många. Och som ni ser så är den långt ifrån över. Med kärlek, Mia
